Dag 3, om labradoren.

Jag fortsätter med listan, och idag är det dags att presentera "min" ras, labrador retrievern.

Det finns ett par olika teorier om hur labradorens föregångare hamnade på New Foundland i Kanada, men i början av 1800-talet fanns det två typer av hund där, den stora och den lilla Newfoundlandshunden. 

Den lilla beskrevs som "i allmänhet svart, inte större än en pointer, tunna ben, kort strävt hår, bär inte sin svans så högt som den större hunden, är en mycket snabb löpare, simmare och fighter" och man tror att det är den som är föregångare till dagens labrador.

Den användes till många olika sysslor, den apporterade både fågel och fisk/fiskeredskap som tappats, den var draghund och simmade iland med repändar som togs emot för att förankra båtarna. Den var lättlärd, arbetsvillig och hade den karaktäristiska dubbla pälsen som stod emot vatten och kyla.

Torskfiskarna sålde hundar till markägare i England som korsade den med bland annat retrievrar och där utvecklades det vi idag känner igen som Labrador retriever. Den blev godkänd som ras i England 1903 men till Sverige kom de första redan i slutet av 1800-talet.  (info från Labradorklubben)

Rasen är idag fortfarande väldigt mångsidig och har många vitt skilda användningsområden, den är familjehund, brukshund, apportör, eftersökshund, det finns labbar som stöter vilt, söker narkotika, sprängämnen eller andra specialsök, ledar-/servicehundar, och de tävlas framgångsrikt i de flesta hundsporter. 

Det är idag en delad ras, där den utställnings-/exteriöravlade varianten ofta (i mitt tycke) har blivit en karikatyr av rasstandarden med alldeles för grova, klumpiga hundar. Det är lite sorgligt när man ser hur bedömningen på utställningar har ändrats genom åren, 1932 och 1933 var det en labrador som vann Best In Show på Crufts, han hette Bramshaw Bob och var även en mycket duktig apportör.

Denna funktionella, stiliga och sunt byggda hund kan man tex jämföra med den bästa placerade hanhunden (BOS) vid Westminster dog show 2014, Moccasin Joe:

Den rena jaktinriktade aveln har också den sina extremer, med väldigt små, tunna hundar, ibland dålig päls och lätt till stress.

Men nu kom jag bort lite från ämnet!  :)

det som kännetecknar en labrador är ju ändå mentaliteten, och det är just på grund av den som jag är labradorägare. Man har alltid avlat på lättlärda, arbetsvilliga hundar med "will to please" eller vilja att vara till lags. Anpassningsbara, sociala, mentalt stabila och trygga hundar med lågt resursförsvar och som funkar med allt och alla, i alla situationer. Och det är ju just därför de blivit så populära inom så många olika områden och är tex den vanligaste rasen i Sverige idag.  :)