Den här helgen har varit allt annat än vilsam och efter ett par ovanligt fullspäckade veckor hade jag behövt lite återhämtning... Så när jag i morse, precis när jag skulle åka iväg till det ställe där jag arbetstränar, inte kunde hitta mitt busskort trots att jag vänt uppochner på hela lägenheten - ja då slog stressen och ångesten naturligtvis till!
Jag gick in i den berömda väggen (eller rättare sagt, rusade in i den) för några år sedan och har sedan dess haft återkommande depressioner, ångestproblem och social fobi.
Min hund och allt runt omkring henne, träning, klubben och senare kurser, att vara funktionär på tävlingar och sitta i styrelsen, har hjälpt mig massor och jag vet inte var jag skulle vara idag om jag inte haft Myra innan allt det här hände.
Tyvärr har ju mitt mående gått ut över hunden, när jag varit riktigt nere har hon fått nöja sig med väldigt lite av både promenader och träning och när jag är ängslig, ångestig och stressad så blir hon naturligtvis orolig och lite "hispig"hon med..
Jag och Myra promenerade in till stan för att möta upp Erik - den bästaste vännen man kan ha - för att jag skulle få låna busskort av honom tills jag får pengar, och som vanligt blev både jag och hunden mer och mer stressade ju längre in i stan vi kom. Myra är en hund som alltid har bråttom, vad man än gör så tycker hon att man kan göra det fortare och speciellt när det kommer till promenader. Varför gå när man kan springa, liksom?
Vi har på något sätt fastnat i ett lite märkligt mönster på våra promenader, på de ställen hon måste gå bredvid mig och vara kopplad; hon smygökar hela tiden farten, hamnar för långt fram, ibland upptäcker hon det själv och ibland tar jag ett långsammare steg för att gör henne uppmärksam på det, varpå hon backar tillbaka till den position jag vill ha henne i, går där ett par steg innan hon börjar tjuvöka farten igen...
I vanliga fall bryr jag mig inte om det här, det stör inte mig och hon drar inte i kopplet, men jag märker att när jag är stressad så ökar beteendet och jag blir irriterad. Så får jag dåligt samvete för att jag är irriterad och så ökar stressen ännu mer....
Idag hittade jag en så bra blogg, med ett fantastiskt inlägg om just det här problemet med hundägarens egna känslor och förväntningar kring hundens uppförande och träning; http://rplushundskola.wordpress.com/2012/06/01/kanslor-i-hundtraningen-del-1-att-inse-att-man-ar-en-javla-sopa/ så nästa gång jag tvingas in till stan i rusningstid med hunden ska jag ladda med belöningsgodis till både hunden OCH mig själv!!
Förresten tycker jag att frasen "Hundträning baserad på vetenskap och styrd av etik" så väl sammanfattar det jag strävar efter och det jag önskar att fler kunde ta till sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar